Så redo men rädd

Är så nyfiken och redo för framtiden men samtidigt rädd och nervös. Jag är rädd för vad som kommer hända med allt man byggt upp under skoltiden. Vad kommer hända med alla relationer man skapat här i Sandviken? Kommer man fortfarande ha samma kontakt då som man har nu? Vad kommer alla andra göra och vart ska alla? Vilka blir kvar här? Vilka flyttar till en annan stad? Vilka flyttar till ett annat land? Vilka kommer att återvända hem efter bara något år? Vilka kommer aldrig flytta tillbaka till Sandviken igen? Vilka kommer man prata med nästan varje dag? Vilka kommer man att tappa på vägen? Är rädd för att allt ska rinna ut i sanden, det man byggt upp under flera år. Är rädd över att inte kunna träffa alla när jag vill, är rädd över att inte ha alla så nära som vi är nu. Bara några minuter ifrån varandra. Men samtidigt vill jag bara iväg och få uppleva något nytt. Man har bara ett liv och det är nu det gäller att göra allt det där man alltid velat göra. Längtar så mycket till att se vad jag kommer att göra i framtiden. Vart jag kommer att bo, med vilka jag kommer umgås med och vad jag kommer att göra. Försöker att tänka att allt som är meant to be kommer att hända. Jag vill alltid ha dem här vännerna som jag har idag i mitt liv, dem är en del av min uppväxt eller ja dem är min uppväxt och jag vill aldrig någonsin vara utan dem. Samtidigt som jag ser framemot att träffa nya människor också såklart. Men mina Sandvikenvänner, ni kommer alltid att vara number one för mig och ligga mig närmast hjärtat. Och min familj, vet inte vad jag skulle ha gjort utan er. Jag kommer sakna er så mycket när jag flyttar hemifrån. Kan inte tänka mig att bo utan min mamma, har aldrig riktigt gjort det och kan inte föreställa mig hur det kommer att bli. Min fina fina pappa, tack för allt du gjort och fortfarande gör mig och sys, jag vet att du skulle gå genom eld och lågor för oss. Och min syster, att vara utan dig en längre tid är det värsta jag vet även om jag är mer van nu än för 3 år sedan, min allra käraste syster. Och min bror, saknar dig varenda dag som du inte är här. Finaste Ramzi! 
Vill bara tacka alla för dem här åren, jag älskar er. Jag är redo för framtiden nu! 



















Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0